Ranelid, fiendens fiende.

19 02 2012

Bild: hd.se

Björn Ranelid med damsällskap till finalen i Globen. ”Så fruktansvärt”. ”Hur kunde det hända?” ”Karln har ju förstört allt”. ”Jag ska aldrig titta på Melodifestivalen igen”. Frustrationen är stor över att den litterate terroristen, PR-knutten Ranelid lyckades knipa en av finalplatserna i gårdagens #melfest. Men det finns också en hel del nöjda därute. I likhet med senaste Riksdagsvalet är det reaktionerna som är intressanta. Låt mig lite vårdslöst förklara hur maskinen funkar.

Folk vill ha det enkelt. Det ska vara lätt att tralla med. Nynna lite svängig refräng utan något direkt innehåll, äta chips med dipp och sörpla cola. Stänga av hjärnan en stund. Ju längre desto bättre. Inte konstigt att Melodifestivalen blivit ett sådant succékoncept. Här tävlar kreti och pleti. Hög som låg. Bättre bidrag mot sämre. Men gemensamt har de alla att de saknar substans. Alternativa, smala band och artister kan även de ställa upp i detta sammanhang om de modifierar sin produkt så att den passar i sammanhanget, så att det blir tillräckligt lättsmält. Marknadsföringsvärdet för ett medverkande i schlagern är enormt och kanske den bästa gräddfilen för en svårmodig artist som tröttnat på skulorna och nu tagit beslutet att bli folkkär. Sen finns det så kallade artister som BARA ser festivalen som en marknadsföringskanal. Typ Sean Banan. Men det kan vi lämna därhän.

Schlagern har ett eget format med sina egna regler. Artister och bidrag måste uppfylla vissa krav för att betraktas som fäiga nog för att eventuellt skickas ut i Europa (vi vill ju inte göra bort oss internationellt). Det ska vara snyggt, svängigt och absolut inte längre än tre minuter.  Men det finns även en Murphys lag. Schlagern har även fiender. Folk som helt enkelt hatar det ytliga konceptet med de talanglösa musikerna och de usla låtarna. Folk som hatar att skiten får utrymme i statstelevisionen och löpsedlarna. Folk som vill skada schlagern.

För dessa människor är Ranelid en frälsare. Många tycker att han är rätt cool. Men färre att han är speciellt bra och än färre förstår vad han skriver. Men han är deras fiendes fiende och därför väl värd ett överprisat betalsamtal. Schlagerhatarna är knappast i majoritet. Men de är tillräckligt många för att ge antibidraget en finalplats, eftersom schlagerälskarna sprider sina gracer på sju andra bidrag.

Jämför med SD:s framgångar. Ett parti som kliar runt sju procent av de röstberättigade men som ytterst få erkänner att de röstade på. Deras framgångar beror inte enbart på hållningen i invandringsfrågan utan även på att de är ett antiparti. Många som tycker att de etablerade partierna är rufflare och lallare kan utan problem lägga sin röst på dem utan att vara uttalat främlingsfientliga. Det kallas visst att röra om i grytan.

I forum där elitistiska förståsigpåare trängs, t ex pressens krönikor och även Twitter, är förståelsen låg för uselhetens triumf. Reaktionen blir därför precis vad som kan förväntas. Man utgår ifrån sig själv som moral- och kvalitetskompass och är illa kvick att fördöma pöbelns dåliga smak. Trots att det inte alltid handlar om just dålig smak utan är en antihandling. Så vem är det egentligen som är förutsägbar?





En konklusion om folk som hatar folk.

25 09 2010

En liten historia om hur den svenska präktigheten gick i graven.

Gott folk. Vi är illa ute. Förvisso har vi fortfarande en hög levnadsstandard om vi jämför med tredje, andra och även ett antal länder inom den första världen. Men vi håller på att bli avslöjade i vår syn på demokrati. SD har kommit in i Riksdagen och hela Europa skrattar åt oss.

Egentligen borde ingen skratta, eftersom liknande strömningar finns i alla europeiska länder. De flesta söder om oss har haft ett högerpopulistiskt parti att mota genom åren. Den stora skillnaden är att vi pekat finger åt dem för detta. Det kan vi inte göra längre. Därav skratten. Det är en sorts hämnd.

SD, de främlingsfientliga trollen, har fått riksdagsplats och i och med detta fick den svenska bålen en smocka i den vänstra njuren. Reaktionerna lät knappast vänta på sig, utan sekunder efter valets förkunnande började en betydande del inom socialmedia av de 95% som inte röstat på högerpopulisterna att svinga vilt. Det hetsades på FB och Twitter och mer eller mindre var och annan jävel bad SD-anhängarna i flödet att fara och flyga. Till och med ett antal namnkunniga journalister ylade i affekt inom socialmedia. Och drev oss allt längre ner i den antidemokratiska tratten. Under valnattens yra avslöjades det att svensken i gemen har ytterst liten respekt för demokrati, den samhällsform hela västvärlden stöder sig på och hyllar så högt. Detta maktinstrument vi använder för att hålla den tredje världen på halster.

Jag tänker inte gå närmare in på SD:s politik, eftersom de missat tåget. De fixar helt enkelt inte den nationalekonomiska ekvationen och vi kan lämna dem därhän. De förstår inte vilka ingredienser som är viktiga för ett samhälle, utan spelar sitt lilla hatkort på kanten. Deras synpunkt i sammanhanget är relativt ointressant. Även om jag skulle bli helt komplett överlycklig om någon ville kommentera här.

Min fråga går istället till de f d goda demokraterna. Om ett parti får sisådär 5% eller mer av folkets röster. Är man då inte skyldig att respektera deras väljare och bemöta deras propåer? Vart fan tog debatten vägen?

Hit me.





Det är nästan att man vill ha SD som kund.

16 02 2010

SD:s tvålige presschef Erik Almqvist behåller bladet för munnen. Han tänker inte avslöja vilken byrå rikets ovärdigaste parti valt. Erik har knappast något att vinna på anonyminteten, så kravet måste komma från byrån. Lite intressant. I vanliga fall brukar marginaliserade bitterbyråer med mer ego än talang gnöla om att man aldrig får vara med i branschmedia. Att branschmurvlarna bara bevakar sina polare runt Stureplan och att det bara skrivs om ett fåtal storbyråer. Att man aldrig får något gehör för sina prellar. Om man ens har vett att skriva några d v s. Inom den omnipotenta reklambranschen finns det många små missförstådda gurus.

Men uppmärksamhetstörsten är som bortblåst när SD finns i kundstocken. Beteendet är befängt. Om man får existera som parti borde man i rimlighetens namn också få ha leverantörer. Men det gäller inte i Sverige. Här tolererar vi bara populism i ena riktningen. Det är helt ok att vara kommunist, men absolut förbjudet att vara nazist. Trots att de båda ideologierna är direkt fascistoida och bygger på exakt samma sorts förtryck. Rött är bättre än brunt liksom.

Men SD är också en het potatis för det förhärskande partiet. Utan socialdemokratins valhänthet under 70-talet och framåt hade det inte funnits någon grogrund för SD. Inte för någon annan högerpopulism heller. Om det funnits lite tanke bakom integreringsoförsöken vore trollen utan politik. Sociala problem uppstår när man är arrogant och sätter folk i läger på socialbidrag istället för att acklimatisera dem i samhället med arbete och delaktighet a s a p. När man anser sig vara bättre än andra. Det visar sig i att man underkänner deras utbildning och möter kulturella styggelser och kriminalitet med ”förståelse” och flathet istället för järn. Men det är ju liksom hela socialdemokratins signum. Åtminstone i modern tid. Liknelsen med von Triers Dogville är slående.

Frågan är varför just de politiska uppdragen är så känsliga? Min egen byrå har jobbat med Moderaterna av och till de senaste sex åren. När jag visar cases vi gjort för partiet undrar folk hur jag vågar berätta att vi jobbar för ett politiskt parti och om vi inte förlorat kunder på det? Svaret är att jag inte vet. Men jag HOPPAS innerligen att ett antal tilltänkta uppdragsgivare dragit öronen åt sig p g a detta. Jag betackar mig för den sortens löss.
Man undrar också om de själasvaga byråerna, de som ej vågar stå för att de pitchar på SD, är lika nogräknade när det kommer till deras övriga uppdragsgivare. Är t ex Vattenfall, MacDonalds, SJ, Microsoft, IFK Göteborg, Coca Cola och Swedbank kunder man vill skylta med?

Jag hade utan problem kunnat arbeta för SD. Om jag hade delat deras idéer d v s. Men som deras program ser ut kan jag lika gärna jobba för sossarna. Och det är otänkbart. Men OM jag hade haft dem som kund hade jag naturligtvis inte mörkat med detta. Om jag hade tagit det beslutet skulle jag stå för det. För det lär komma ut ändå.

Fler som tycker om SD:s byråvalssoppa: The Girls of Florida Merkaptan Nakna sanningen





Vad är det för fel på SD egentligen?

24 10 2009

Är det månne en retorisk fråga nu igen? Måhända. Men skit i det för ett tag. Nu ska det handla om demokrati. Om Sverige i första hand och SD i andra.

I vårt malliga lilla land är vi snabba att framhålla vår suveränitet. Vi är som regel lite bättre än resten av världen. Vi har något som alla andra saknar, standard och det gör oss automatiskt till lite bättre. Och om inte det vore nog har vi har en könslig jämlikhet av guds nåde och en social utjämningsstrategi som få kan konkurrera med. Ändå får vi inte till det när det handlar om pengar och genus. Fan jobbigt det där.

Vi höll oss neutrala i två världskrig. Därtill har vi gödslat med fredsmäklare och diplomater. Ganska redigt för att vara ett litet sketland i Europas avkrok. Kanske var detta en essentiell ingrediens på vägen mot bättre vetande. Kvitto på att man som svensk åtnjuter lite större demokratisk dignitet än de andra. Visst.

Sverige är ett gammalt kommunistland. Allt har en påtaglig slagsida åt babord. Och vi har ingen som helst intresse av varken politisk jämnvikt eller yttrandefrihet för den delen. Detta märks inte minst genom vårt förhållningssätt till högerpopulism.

Nobelpristagarkandidaten Jimmie Åkesson skrev en debattartikel i Aftonbladet. Han tog med alla fina ord han hade på lager och ändå blev det bara en trångsynt liten essä om mänsklighetens litenhet. SD gjorde bort sig med ledaren. Det kommer att ge dem ett tillfälligt uppsving på kort sikt, men i det längre loppet biter debattartikeln SD i röven. Eftersom jag vet lite bättre kan jag meddela att Svedala behöver IMPORTERA folk för att få en vettig inre marknad, inte stänga ute dem. Socialdemokrati har däremot fått så bli klarar oss i några hundra år.

Den intressanta med artikeln är den stormflod av politiskt korrekta veta bättrefolk som ska klubba livet ur SD och stämma skiten ur Aftonbladet. Ja, och TV4 då förstås som inte utesluter att låta Jimmie & Co göra bort sig i TV-rutan. Opinionsbildning kan bara föras om den handlar om godkända ämnen. Kanske är förklaringen att förra århundradets förhärskande parti skapat möjlighet för SD att växa och att man försöker sopa även detta problem under mattan.

Vår syn på SD bevisar inget annat än att ”demokrati” är ett avlägset begrepp i Sverige och att populism bara kan accepteras om den kommer från vänster.