Fåret Frank knackade på.

18 11 2008

Fick precis besök av Tele2:s bettlare. Med skon i dörren bänder de sig in för att berätta om sina förmånliga abonnemang och ”inte intresserad” är inte en tydlig icke-köpsignal nog. Att den ene av goddagspiltarna ursäktade sig med sin brytning och sin brittiska härkomst imponerade tyvärr inte på mig. De åkte ut ögonaböj ändå. Jag är nog en rasist.

Detta var inte första gången fåren knackade på dörren. Sist var det tre studentikosa ynglingar med kostymbyxorna på halv stång från samma teleoperatör som ramlade in på dörrmattan. Jag undrar hur de resonerar på Tele 2. Tror de att folk blir mer välvilligt inställda till dem när de skickar ut dammsugarförsäljarkillarna för att kränga abonnemang? Eller är det ett snabbt kräng och ett antal månader som livegen mobilkund som är målet med fältsäljet? Så bygger man verkligen långa och trogna relationer. Eller inte kanske.

Telenor känns även de fräscha med sina små montrar innehållande äckliga säljare strax utanför butikskassorna. Måste vara den bästa platsen i världen att sälja teleabonnemang på. Men de fattar i alla fall vad man menar och tar ett kliv tillbaka när man passerar och pekar på sina vita iphonelurar. Verkar som att Telenor hittat ett litet uns mer begåvade säljare än Tele2:s fåret Frank.

Jag köpte ny mobil trots Telia, inte tack vare. Men måste nu erkänna att det håller på att svänga åt andra hållet. Telia har en hyggligt fungerande kundtjänst och deras inhyrda telefonsäljare är inte dummare än någon annans. De knackar inte på någon av mina dörrar och de hoppar inte på mig hos Ica. Ser ut som att jag stannar hos Telia (eller möjligen byter tillbaka till Tre igen).

Annonser




Varför börjar alla på ”T”?

1 10 2008

Ja, de stora teleoperatörerna alltså. I sin vilda fantasi tyckte man visst att det var bäst att heta något som hade en tydlig koppling till ”Tele” också. Utom Tre, förstås. Fast de åkte dit på ”T” ändå. De kanske skulle hoppat till fyra direkt istället (Ja, för helvete. Jag känner till förledet Hi3G, så nu slipper du påpeka det).

Men håll med om att det är lite egendomligt att de stora branschdrakarna är såpass lika i sin framtoning. För en ointresserad och oinsatt konsument bör det finnas risk för förväxling. Detta suddiga förhållande behöver inte vara en slump, för på en marknad där ingen är bäst utan alla slåss om att vara minst värdelös kan anonymiteten vara värdefull. Jag fick exempelvis ett samtal från en riktig knickedick häromdan. Han ringde på uppdrag av…Telia… tror jag att det var. Han ville erbjuda mig förlängning av mitt abonnemang med tolv månader. För detta skulle lilla jag belönas med trettiofem finfina kronor billigare abonnemang i månaden. Jag frågade honom om han erbjöd mig trettio månaders bindningstid mot en rabatt på trettiofem spänn i månaden. Han kved fram ett ”jaah”. Sedan fick han chansen att avsluta med åtminstone ett uns värdighet kvar.

Men telefonnasaren hade naturligtvis kunnat vara vem som helst som ringde på uppdrag av vilken operatör som helst. Hittills har jag inte märkt någon direkt skillnad. Men jag undrar varför skitoperatörerna inte kan ringa sina egna kalla samtal? Varför måste de hyra in knektar som har än färre svar än de själva? Och varför ringer man ett företag och vill prata mobiltelefoni? Borde man inte vilja prata fast internet, mobilt internet, fax, centrexväxel, fast telefoni OCH mobil telefoni? Från min tid under B2B-oket vill jag minnas att corporate bullshitvärlden kallar det ”Helhetslösning” (i riktigt plågsamma fall är den dessutom ”skräddarsydd”). Man säljer hela paketet, helst till ett schyst pris, alla känner sig mindre blåsta än vanligt och Kontorschefen blir helt lyckorusig av att bara få en kommunikationsfaktura i månaden. Men nej. Nobelpriskandidaterna ringer och vill prata mobiltelefoni. 

Cred ska i alla fall Telias informationsansvariga ha. Det var hon som grillades av Sverker för att hennes ytterst tveksamma företag hade skickat abonnemangsfakturor till en död man trots betald slutfaktura. Hon hade gjort sin PR-läxa, ursäkterna lät genuina och skammen över de debila medarbetarna var påtaglig. Detta hindrade naturligtvis inte Sverker från att vrida om kniven lite extra ändå. En liten man befriad från fingertoppskänsla.