Skådespelare och språkrör.

30 01 2009

Marknadsföring kan ta de egendomligaste former och i gränslandet mellan reklam och journalistik dyker de konstigaste hybriderna upp. Med anledning av detta undrar jag varför branschmedia jagar kommentarer (som rör annat än just skådespelarinsatser) från skådespelare i reklamfilmer. Hur kan en inhyrd aktörs åsikt om ett varumärke röna något som helst intresse? Hans Mosesson, eller Stig i ICA-såpan om ni så vill, och ”Teliapappan” Roland Nordqvist är två exempel på välkända och förmodligen även folkkära skådespelare som figurerat i Resumé och uttalat sig i frågor med sviktande relevans.

rostig
Pratglada posörer. Bild: HD och AB.

Varför får de ens uttala sig? Borde det inte, precis som en kommentator hos Resumé påpekade, finnas någon form av klausul i kontraktet som förhindrar att de uttalar sig i ämnen som de inte vet ett smack om. I frågor som de inte ska ha någon åsikt om.
Det vore mer relevant att Sunit Merothra uttalade sig om ICA:s köttfärsfasoner.

Jag har inte speciellt svårt att se varumärkesansvariga hos annonsörerna framför mig när uttalandena kommer. De sliter sitt hår och undrar vad fan i helvete varför de jävla murvlarna måste envisas med att trycka skådespelarnas högst folkliga åsikter? För det måste vara förklaringen. Att man hellre vill ha lite folkliga nyheter, att det finns ett brett läsarintresse att höra människan bakom maskens åsikter. Att den sortens åsikter är bättre skit än den ansvariga på företaget. Eller är det kanske så att journalisterna inte förstått att Hans och Roland är aktörer? De kanske tror att Stig och Teliapappan är helt autentiska. Fan, de kanske har rätt.

Att Teliapappan Roland Nordqvist trodde på Storåkers är föga förvånande. Utifrån hans lilla och högst privata perspektiv handlar det om pengar. Han har säkert tjänat ganska bra på att vara i Telias sold. Klart att han vill fortsätta med detta.
Själv är jag glad att det blev byråbyte. Har aldrig gillat den där äckliga Teliafamiljen. Och till Roland har jag bara en sak att säga: Jag tror på DDB.

***Kontaktmannen korrigerar*** Som ni ser är inte längre Teliafamiljen äcklig. Detta för att diverse klappträn inte ska bli förvirrade och tappa fokus på ämnet som i detta fallet rör huruvida skådespelare är lämpliga att uttala sig om de varumärken de agerar för. OK?

Annonser




Fåret Frank knackade på.

18 11 2008

Fick precis besök av Tele2:s bettlare. Med skon i dörren bänder de sig in för att berätta om sina förmånliga abonnemang och ”inte intresserad” är inte en tydlig icke-köpsignal nog. Att den ene av goddagspiltarna ursäktade sig med sin brytning och sin brittiska härkomst imponerade tyvärr inte på mig. De åkte ut ögonaböj ändå. Jag är nog en rasist.

Detta var inte första gången fåren knackade på dörren. Sist var det tre studentikosa ynglingar med kostymbyxorna på halv stång från samma teleoperatör som ramlade in på dörrmattan. Jag undrar hur de resonerar på Tele 2. Tror de att folk blir mer välvilligt inställda till dem när de skickar ut dammsugarförsäljarkillarna för att kränga abonnemang? Eller är det ett snabbt kräng och ett antal månader som livegen mobilkund som är målet med fältsäljet? Så bygger man verkligen långa och trogna relationer. Eller inte kanske.

Telenor känns även de fräscha med sina små montrar innehållande äckliga säljare strax utanför butikskassorna. Måste vara den bästa platsen i världen att sälja teleabonnemang på. Men de fattar i alla fall vad man menar och tar ett kliv tillbaka när man passerar och pekar på sina vita iphonelurar. Verkar som att Telenor hittat ett litet uns mer begåvade säljare än Tele2:s fåret Frank.

Jag köpte ny mobil trots Telia, inte tack vare. Men måste nu erkänna att det håller på att svänga åt andra hållet. Telia har en hyggligt fungerande kundtjänst och deras inhyrda telefonsäljare är inte dummare än någon annans. De knackar inte på någon av mina dörrar och de hoppar inte på mig hos Ica. Ser ut som att jag stannar hos Telia (eller möjligen byter tillbaka till Tre igen).





Varför börjar alla på ”T”?

1 10 2008

Ja, de stora teleoperatörerna alltså. I sin vilda fantasi tyckte man visst att det var bäst att heta något som hade en tydlig koppling till ”Tele” också. Utom Tre, förstås. Fast de åkte dit på ”T” ändå. De kanske skulle hoppat till fyra direkt istället (Ja, för helvete. Jag känner till förledet Hi3G, så nu slipper du påpeka det).

Men håll med om att det är lite egendomligt att de stora branschdrakarna är såpass lika i sin framtoning. För en ointresserad och oinsatt konsument bör det finnas risk för förväxling. Detta suddiga förhållande behöver inte vara en slump, för på en marknad där ingen är bäst utan alla slåss om att vara minst värdelös kan anonymiteten vara värdefull. Jag fick exempelvis ett samtal från en riktig knickedick häromdan. Han ringde på uppdrag av…Telia… tror jag att det var. Han ville erbjuda mig förlängning av mitt abonnemang med tolv månader. För detta skulle lilla jag belönas med trettiofem finfina kronor billigare abonnemang i månaden. Jag frågade honom om han erbjöd mig trettio månaders bindningstid mot en rabatt på trettiofem spänn i månaden. Han kved fram ett ”jaah”. Sedan fick han chansen att avsluta med åtminstone ett uns värdighet kvar.

Men telefonnasaren hade naturligtvis kunnat vara vem som helst som ringde på uppdrag av vilken operatör som helst. Hittills har jag inte märkt någon direkt skillnad. Men jag undrar varför skitoperatörerna inte kan ringa sina egna kalla samtal? Varför måste de hyra in knektar som har än färre svar än de själva? Och varför ringer man ett företag och vill prata mobiltelefoni? Borde man inte vilja prata fast internet, mobilt internet, fax, centrexväxel, fast telefoni OCH mobil telefoni? Från min tid under B2B-oket vill jag minnas att corporate bullshitvärlden kallar det ”Helhetslösning” (i riktigt plågsamma fall är den dessutom ”skräddarsydd”). Man säljer hela paketet, helst till ett schyst pris, alla känner sig mindre blåsta än vanligt och Kontorschefen blir helt lyckorusig av att bara få en kommunikationsfaktura i månaden. Men nej. Nobelpriskandidaterna ringer och vill prata mobiltelefoni. 

Cred ska i alla fall Telias informationsansvariga ha. Det var hon som grillades av Sverker för att hennes ytterst tveksamma företag hade skickat abonnemangsfakturor till en död man trots betald slutfaktura. Hon hade gjort sin PR-läxa, ursäkterna lät genuina och skammen över de debila medarbetarna var påtaglig. Detta hindrade naturligtvis inte Sverker från att vrida om kniven lite extra ändå. En liten man befriad från fingertoppskänsla.





Vad Telia kan lära sig av Apple.

22 07 2008

Detta skrivs inte i affekt. Jag är inte arg på Telia. Nåja, inte mer än vanligt i alla fall. Men jag kan inte låta bli att förundras över hur två så komplett motsatta företag förenats i denna ipodtango. Vid en snabb blick har de knappt ett smack gemensamt utan verkar snarast befinna sig i två olika dimensioner. Inte speciellt mycket förenar, det skulle möjligen vara arrogansen. Men vilka företag gäller inte det?

Kundtjänst kommer exempelvis ingen av de båda att någonsin bli bra på. Den ene är ett statligt verk som bytt namn och bolagsform, men inte så mycket mer. Den andre är en i mångt och mycket sekteristisk pryltillverkare med en något enkelriktad syn på sin distribution. Men den senare kan lära den förra om hur man bygger ett varumärke. Den förra kan förmodligen inte lära den senare något om någonting.

Nyfrälsta Telia kämpar med sitt bagage. Man köper kopiöst mycket reklam och försöker bli fräsch med hjälp av Storåkers. ”Folk” gillar Telias reklamfilmer, men å andra sidan så gillar alla att flabba skadeglatt åt en tragisk loser, så vad är egentligen vunnet? En stunds underhållning? Kanske hade det gått bättre om man lagt hela kakan hos Daddy. Men det är tveksamt. Telia brottas inte bara med ett gräsligt yttre. För många människor är man är fortfarande i grunden ett verk, en ineffektiv myndighetsliknande koloss som gör för litet och kostar för mycket. Dessutom tar man för lång tid på sig. Knappast någon tycker att Telia står för innovation och framåtanda. Om Apple tycker de flesta tvärt om. Det räcker att titta på deras förpackningar för att förstå skillnaden.

Ett bevis på Apples varumärkesstyrka kom den tionde juli. På premiärnatten fick drygt tusen svenskar sin iphone. Åtskilliga fler köade i Stockholm, Göteborg och Malmö. Många som köade var inte kids, till skillnad från de som tältade i samband med Grand Theft Auto IV. Många var män, flera i (övre) medelåldern. Män som väntat i flera år på att telefonen skulle släppas på den svenska marknaden. Män som kanske t o m redan ägde den tidigare iphoneversionen.

Män som köpte en iphone TROTS att den såldes med Teliaabonnemang i minst 18 månader.

Till Telias försvar vill jag säga att de har haft bra folk i de butiker jag besökt. Speciellt på Kungsportsplatsen, och även Backaplan. Men jag undrar om det finns någon på Telia som tror att de skulle kunna uppbringa denna köhysteri på egen hand? Trots sina miljardinvesteringar i reklam varje år. Finns det någon på Telia som kan förstå hur man skapar ett köpsug som Apple? I princip utan traditionell reklam, dessutom. Finns det någon som kan förstå hur man får varenda skenhelig journalist att skriva spaltkilometer och helt okritiskt skjuta i brallorna inför en lansering av en teknikpryl?     

Apple är som sagt Telias diametrala motsats. De kan få cyniska medelålders män med god inkomst att ställa sig i en kö, i snålbåst och regn, mitt i natten för att betala överpris för en mobiltelefon och teckna upp sig hos en operatör de innerligt hatar. Telia bör fråga sig vilken av deras andra leverantörer som skulle lyckas med denna bedrift. Sedan bör Telia ställa sig frågan vad som skulle krävas av dem själva för att åstadkomma denna reaktion. Visst är det bra med kompisar som Apple, fast det är konstgjord andning. Man kan inte leva på andras varumärken. 

När Telia svarat på dessa frågor vet de i vilken ände de ska börja. Men det känns som att det är ett tag kvar tills man kommer dit.





Töntarnas julafton.

12 07 2008

Killen framför mig är fotograf. Han jobbar med både Mac och PC, kanske främst för att programversioner ofta saknas till det ena eller andra systemet. Han verkar ganska normal, eller normal för att vara fotograf i alla fall. Det gäller knappast resten av de tio grabbarna framför mig. Det är en geekarmé. Nej förresten. De flesta är nog tvättäkta nördar. Somliga verkar knappt förstå vad de gör i kön, vad de väntar på. Några av dem stod utanför Telia på Kungsportsplatsen i natt, vissa ända fram till klockan tre då dörrarna stängdes framför deras snopna näsor. Nu står de utanför butiken på Backaplan och frälsningen är nära. Snart har de ännu en häftig pryl i sin ägo.

Plötsligt kommer det ut en kille (en liten Teliaknekt alltså) bärandes en ”Vi har den”-T-shirt. Ur denna sticker det ut två beniga tatuerade armar. Den ena är bruten och gipsad. Han berättar att de har sexton svarta 16 GB:are, tjugo vita och ungefär femtio svarta 8 GB:are. Vi detta laget har ytterligare ungefär 20 töntar slutit upp bakom. Det var lugnande besked. Ingen kommer att gå lottlös därifrån idag, inte av de som tagit sig dit hittills i alla fall. 

Som en blixt från en klar himmel dyker det upp en gentleman som inte är intresserad av iPhone, utan vill göra ett annat ärende. För detta vill han ha en egen kassa och ställer till en miniscen innan pliten i dörren lugnar honom. Helt obetalbart. Denne arme man slutade aldrig att tro på jultomten.

Lustigt nog dyker det upp lite reklambranschlocals helt otippat. Wallstreets fräsigt folierade C30 rullar in på parkeringen. Jag tror mig kunna skymta mr Christian i förarsätet, en av de tio mediemäktigaste enligt svammelblaskan Resumé. Idag är det inte hans dag. De två bilburna sökte säkert lyckan på det oländiga Backaplan för att den hotta butiken på Kungsportsplatsen var överbelamrad av lystna geeks. Men det hjälper inte. Här får hög som låg vackert ställa sig i kö för att betjänas av kids som på sin höjd förstått att iPhone ”är det som gäller nu”.

Er, vid detta laget, vindhärjade hjälte kommer ut med sin hett eftertraktade iPhone 16 GB efter ungefär en timme, lokal tid. Till skillnad från alla de andra överlyckliga töntarna är han sur som fan. Sur som fan för att han bara fick med sig en lur när det stod inte mindre än tre på önskelistan. Han har precis haft en kontrovers med det tuttiga kassabiträdet som hänvisade till en snygg skylt, utskriven i Word. Han vet att detta bara är början. På måndag väntar nya turer med Televerket. Då ska det handla om hur de ser på service, abonnemang, porteringar utan telefoner och företagskunder i största allmänhet.

Slutsatser för dagen:

iPhone är det mest revolutionerade sen mobiltelefonen introducerades.

Det hjälper inte att man tecknat tre abonnemang. Man får bara en telefon ändå.

Apple kunde inte ha valt en sämre partner för introduktionen.

Telia har inte förstått vad de säljer. iPhone kommer från en annan planet.

Telia är ett statligt företag som heter ”Televerket”, oavsett vad de påstår.