Twitter – en följa-följahistoria.

17 07 2011

Observera att detta inte är ett grötmyndigt inlägg om hur man ska bete sig på Twitter. Sådana gör redan alltför många halvblåbär dagligen. Detta är min syn på mitt eget twittrande. Naturligtvis är du välkommen att hålla med. Du får gärna tycka tvärt om också, fast det är relativt meningslöst. Invändningar bekommer mig föga.

Min filosofi är enkel. Jag följer alla som följer mig. Med undantag av direkta spampostare. Jag begär ingenting annat tillbaka. Du behöver alltså varken vara känd, rik, snygg, smart eller kåt för att jag ska tycka att du är värd att följa. Det räcker med att du är intresserad av mina tweets och kanske en konversation om tillfälle skulle uppstå. I gengäld kan jag inte utlova någon kvalitetssäkring på det jag skriver. Det kommer ofta att bli rätt banalt, ibland elakt men i de flesta fall ganska trevligt och givande. Någon enstaka gång blixtrar jag till och är riktigt briljant, men det tillhör ovanligheterna.

Men. Då till det stora problemet. Jag vill gärna veta när du lämnar mig. Det räcker att du säger adjö, stick, dra åt helvete eller whatever. Sen vill jag även veta varför. Inte för att det har så stor betydelse. Det kan vara att vi har delade meningar om vilket parti man ska rösta på, vad som bör ätas och inte, eller hur man ska bete sig på Twitter. I få kanaler dväljs så mycket intolerans och självutnämnda förståsigpåare som där. Inte konstigt att det pratas om diverse ”twittereliter”. Många människor, med små självförtroenden och stora egon, har inte speciellt stor respekt för att det finns folk med avvikande åsikter och respekterar därför heller inte dessa. Somliga av dessa självförhärligande människor är samtidigt typiskt socialdemokratiskt konflikträdda. Man dumpar gärna någon, men man vågar inte ta den eventuella konflikten. Sen finns det en annan kategori. Vi kan kalla dem lipsillarna. De som aldrig skulle ha en avvikande åsikt och aldrig går till sängs utan PK under huvudkudden. De kan inte förstå hur folk kan vara så otäcka och bara tycka så jävla feeel. Speciellt vanligt i politiska diskussioner, specielt vanligt bland vänstermuppar. Och vet ni vad? Jag har ingen respekt för er heller. Sen finns det alla fiskare. De som satt en ära i att ha så många följare som möjligt samtidigt som de själva följer så få som möjligt. Dessa kan vi lämna utan kommentar.

Jag tycker att riktiga människor är bäst. Folk som delar med sig av sin vardag och vedermödor. Folk som bjuder på sig själva och intresserar sig för andra twittrare. Spelar ingen större större roll vad de jobbar eller inte jobbar med. Låtsasmänniskor som försöker vara ett varumärke på Twitter, t ex diverse B-kändisar som bara följer -riktiga- kändisar rankar inte högt. Inte heller så kallade musiker som mest använder kanalen för att tuta ut nya släpp och turnédatum. Gemensamt för dessa båda sorgliga kategorier att kommunikationen saknas. De svarar inte ens på direkta frågor, såvida inte de kommer från någon högre rankad förstås.

Låter det ok? I så fall ses vi i flödet.

Annonser