Twitter – en följa-följahistoria.

17 07 2011

Observera att detta inte är ett grötmyndigt inlägg om hur man ska bete sig på Twitter. Sådana gör redan alltför många halvblåbär dagligen. Detta är min syn på mitt eget twittrande. Naturligtvis är du välkommen att hålla med. Du får gärna tycka tvärt om också, fast det är relativt meningslöst. Invändningar bekommer mig föga.

Min filosofi är enkel. Jag följer alla som följer mig. Med undantag av direkta spampostare. Jag begär ingenting annat tillbaka. Du behöver alltså varken vara känd, rik, snygg, smart eller kåt för att jag ska tycka att du är värd att följa. Det räcker med att du är intresserad av mina tweets och kanske en konversation om tillfälle skulle uppstå. I gengäld kan jag inte utlova någon kvalitetssäkring på det jag skriver. Det kommer ofta att bli rätt banalt, ibland elakt men i de flesta fall ganska trevligt och givande. Någon enstaka gång blixtrar jag till och är riktigt briljant, men det tillhör ovanligheterna.

Men. Då till det stora problemet. Jag vill gärna veta när du lämnar mig. Det räcker att du säger adjö, stick, dra åt helvete eller whatever. Sen vill jag även veta varför. Inte för att det har så stor betydelse. Det kan vara att vi har delade meningar om vilket parti man ska rösta på, vad som bör ätas och inte, eller hur man ska bete sig på Twitter. I få kanaler dväljs så mycket intolerans och självutnämnda förståsigpåare som där. Inte konstigt att det pratas om diverse ”twittereliter”. Många människor, med små självförtroenden och stora egon, har inte speciellt stor respekt för att det finns folk med avvikande åsikter och respekterar därför heller inte dessa. Somliga av dessa självförhärligande människor är samtidigt typiskt socialdemokratiskt konflikträdda. Man dumpar gärna någon, men man vågar inte ta den eventuella konflikten. Sen finns det en annan kategori. Vi kan kalla dem lipsillarna. De som aldrig skulle ha en avvikande åsikt och aldrig går till sängs utan PK under huvudkudden. De kan inte förstå hur folk kan vara så otäcka och bara tycka så jävla feeel. Speciellt vanligt i politiska diskussioner, specielt vanligt bland vänstermuppar. Och vet ni vad? Jag har ingen respekt för er heller. Sen finns det alla fiskare. De som satt en ära i att ha så många följare som möjligt samtidigt som de själva följer så få som möjligt. Dessa kan vi lämna utan kommentar.

Jag tycker att riktiga människor är bäst. Folk som delar med sig av sin vardag och vedermödor. Folk som bjuder på sig själva och intresserar sig för andra twittrare. Spelar ingen större större roll vad de jobbar eller inte jobbar med. Låtsasmänniskor som försöker vara ett varumärke på Twitter, t ex diverse B-kändisar som bara följer -riktiga- kändisar rankar inte högt. Inte heller så kallade musiker som mest använder kanalen för att tuta ut nya släpp och turnédatum. Gemensamt för dessa båda sorgliga kategorier att kommunikationen saknas. De svarar inte ens på direkta frågor, såvida inte de kommer från någon högre rankad förstås.

Låter det ok? I så fall ses vi i flödet.





Befängt att prata om en Twitterelit.

11 07 2011

Ja, befängt att prata om en (1) elit alltså.

I anslutning till Mumindalsveckan har åter den tröttsamma diskussionen om Twittereliten fått ny fart. Det är ungefär samma gamla repiga skiva som spelas: Vissa väl valda twittrare betraktas som mer eller mindre snobbiga och dikterar villkoren för vad som är OK och inte i kanalen. Vissa twittrare missbrukar sin makt i egenskap av att vara tongivande och håller blåbären kort. Så långt intet nytt.

Det som utlöste debaclet denna gång var #flickjox, ett rykte om en ny socialmediakanal. Något som bara var ett Almedalsskämt startat av bl a @deeped, @petterkarlsson, @danehav, @nikkelin och @jocke. Med lite spridningshjälp snappade ett antal ängsliga själar snabbt upp att något nytt var på gång och deras besvikelse lät inte vänta på sig när det hela uppdagades som ett skämt. Folk kände sig lurade. Folk kände sig kränkta. Folk kände sig utnyttjade av ”Twittereliten”. Folk är uppenbarligen nötter utan en tillstymmelse till självdistans. Eller sinne för humor.

I sann socialdemokratisk utjämningsanda fick den patetiska elitdiskussionen nytt bränsle. Plötsligt duggade det tätt med hashar som #elit och #twitterelit. Folk krävde alltifrån ursäkter till huvuden på fat och förklaringar från prankmakarna hjälpte föga för att stilla pöbelns törst efter blod. Och helt i onödan fick de lättkränkta både en och två ursäkter.

Idioti är förnamnet. För det första måste det finnas utrymme för skämt. Även för en -elit-. På samma sätt som att morgontidningarna driver med läsarna 1 april måste det finnas utrymme för betrodda socialmediefigurer att skoja till det någon gång per år. För det andra finns det oroväckande många skitnödiga egon i etern. Omnipotenta fåntrattar med noll marginal när det kommer till om att bjuda på sig själva. Om du känner dig kränkt av #flickjox kanske du skulle uppsöka en psykolog istället för att bitcha på Twitter om dina sårade känslor.

Men åter till fenomenet ”elit”. En elit kan beskrivas som de som är högst i näringskedjan. De som åtnjuter underliggande leds respekt för sin position. De man är avundsjuk på. De älskade. De förhatliga. De finns i alla sorters samhällen, även digitala. Men det viktiga i sammanhanget att komma ihåg är att det finns många kedjor. De flesta människor tillhör någon form av elit i något sammanhang. Åtminstone meritokratisk. Twitter är inte på något sätt en homogen kanal. Förutom de få socialmediekonsulterna trängs där diverse mediepack, murvlar, ful-, halv- och helkändisar, så kallade sportprofiler och inte minst pratkvarnar i största allmänhet. Plus en hel del vanligt, sansat folk. Varje subgrupp har sitt eget kluster. Sin egen hierarki.

Såklart tillhör socialmediegräddan med @jocke, @deeped, @britstakston, @ronnestam, @annika, @mymlan och några till en elit. Men det gör också journalistbatteriet i form av bl a @niklassvensson, @malinlernfelt, @tantagnes, @emanuelkarlsten, @carinfredlund och många fler. Politiker som t ex @carlbildt, @arkelsten, @politikerlilith, @goranhagglund, @veronicapalm och @gudschy utgör inte minst i egenskap av sitt ämbete en elit. Men det gör även @lowengrip, @alexschulman och @ladygaga på grund av sitt kändisskap. Så är det oavsett vad man tycker om deras bidrag till samtiden. Det finns såklart fler undergrupperingar och framstående twittrare som bör nämnas, men jag besparar dig detta inte minst av utrymmesskäl.

Elitdefinitionen varierar beroende på vem du frågar. En trettonårig tjej som gillar smink och postordermode kommer inte att ge dig samma svar som en medelålders reklambyråledare. Eller en programledare i radio. Eller en högskolestudent. Eller en mentalvårdare. Eller en mentalpatient, för den delen. Hur man definierar en ”elit” funkar på samma sätt som med begreppet ”folk”. I vissa situationer är man det. I andra inte.

Den förmodligen enda lärdomen vi kan dra av detta är att begreppet ”elit” inom socialmedia funkar precis som ett varumärke. Det är inte du som bestämmer. Det spelar ingen roll vad du själv tycker. Det är omvärlden som definierar dig. Tycker de att du tillhör en viss ”elit”, då är det så.